Tänkte försöka mig på en kort slutsats av föregående inlägg. Hårsäckarna på mina armar fungerar alltså som någon sorts obehaglig lögndetektor ibland. Det är absolut inte häftigt eller nyttigt men lite intressant. Första gången jag kan minnas att jag upplevde det här var dock när jag såg Karate Kid. Jag kan inte minnas vilken av dom eller vilken scen men som ni vet finns det ju några att välja mellan.
Äh!
Tuesday, May 6, 2008
Fortsättning.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Karate Kid är en rakt igenom ärlig film. Den känns förbannat äkta. Jag älskar scenerna med Daniels och hans mammas gamla skruttbil, som han skäms över, bilen som måste springas igång. Och när Daniel klär ut sig till en dusch, med draperi och allt - då ryser man. Pinsamt ärligt.
Enligt mina armar är Karate Kid en lögn. Kan misstas för en dokumentär men är snarare ett välspelat spel.
Dock bra. Jag har trots allt dvd-boxen.
Post a Comment