Gemensamma utrymmen

Den här posten är riktad till er, dvs de flesta som läser denna blogg, tonåringar bosatta på landsbygden.

Si sådär 1 gång i veckan besöker jag Umeå Stadsbibliotek. Oftast för att läsa något magasin. Senast Re:public Service, ibland Cap & Design. Såhär ligger det till, när jag går till biblioteket för att läsa förväntar jag mig gammalt (hederligt?) biblioteksvett. Tystnad.

Jag förväntar mig inte samma tystnad som i en kista försänkt 15 meter under havsbotten. Men jag förväntar mig att när folk vill kommunicera - viskar de. Vill folk kunna ta ett telefonsamtal använder de funktionen vibrato.
Det handlar förstås mycket om förväntan. På en buss förväntar jag mig ingenting beträffande ljudnivån men kan läsa ändå.

De senaste veckorna tycker jag det har eskalerat. Fler och fler har börjat behandla biblioteket som kafé, konferenslokal men framför allt vänthall. Att man går till biblioteket och läser 30 minuter innan bussen går kan jag köpa. Eller stirrar in i en vägg eller i en annan människas ansikte. Men man pratar inte om Rave. Aldrig om RAVE. Aldrig om hur många RAVE man vart på. Om när du, du 16-årig kille bosatt utanför Robertsfors vart på fetaste ravet i Stockholm. Ravet, vars hus, man fick riva efter stängning. Stället var helt trasigt, helt jävla PAJ. Historien var underhållande... för att den berättades på ett bibliotek? Ja och Nej. Berätta den på Sibylla på busstationen nästa gång. Om du ser nån helt sprängröd i ansiktet sitta och tjuvlyssna är det inte jag.

För övrigt berättade en äldre man för en bekant hur en granne, vars son ägde en dyr Mercedes smet efter att ha kört på ett barn. När han berättade just det sänkte han rösten från en 7:a (på en skala till 10) till en 5:a. Idag kontaktar jag polis.